Glass och vila i stora lass

När man har mycket att göra slår detta aldrig fel. Det blir helg och man ska ta igen allt man inte hunnit under veckan, men vad händer. Jo, man blir i stort sett sängliggande hela helgen. Nu hann verkligheten upp mig denna helg. Jag har haft allt för hög belastning både fysiskt och psykiskt sista tiden, vilket gav sig till känna. Så migränen, tröttheten, febern och deppigheten kom som ett brev på posten. Det bör tilläggas att jag avskyr att må dåligt när jag absolut inte har tid att vara sjuk, blir så deppig och sur så det finns inte. Jag är nämligen en riktig pedant och vill göra allt på mitt sätt och tycker inte om när jag måste göra avkall. Så helgen har fyllts av vila, sovmorgon, film och Ben&Jerry glass. Jag är absolut tokig i Ben&Jerrys glass och har en klar favorit i deras nya smak Baked Alaska som även drar sitt strå till miljön och den globala uppvärmningen. Gott och miljövänligt, kan det bli bättre?


Dustin har fått ta det lite lugnt under helgen, men det känns ändock ok då han faktiskt håller igång rätt hårt i veckorna. Vi har i alla fall kört några lydnadspass, vilka gett mig stora glädjetårar. Min lilla kille blir så lycklig av att få arbeta och han har blivit så duktig på kort tid. Känns som om så mycket har lossnat för honom och jag är så stolt.

Förutom att han blir bättre och bättre träningsmässigt så har Dustins personlighet utvecklats än mer. Han är riktigt speciell vargen min. Han är väldigt gosig och vill vara nära mig stora delar av dagen. Han är glad men väldigt lagom när andra är med och uppför sig så fint i stökiga miljöer. Han klättrar runt här hemma som en bergsget men har aldrig sönder något och hoppar glatt ner om man ber honom. Han vet att sagt kommando gäller men protesterar lite lagom charmigt när han ska vänta då jag pratar med kursare. Han har sett ut en plats i soffan mellan mig och husse då vi äter i vardagsrummet och ska alltid vara med.

Det är en fröjd att få vara med om lillens utveckling trots att man inte hinner allt alltid. Men vi hinner i alla fall alltid ha roligt tillsammans.

Ibland skäms jag över att vara människa

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur bra träningen gått idag och allt roligt vi hittat på, men saker och ting blir ibland inte som man tänkt sig.

I kväll när vi var på väg med bilen för att handla mat efter mitt möte med praktikgruppen på instruktörsutbildningen så hände något som fick mig djupt ledsen. På väg genom kvarteret ser jag något som reflekterar bilens ljuslyktor, som ett reflexhalsband, och när Henrik tar ut en ordentlig sväng från trottoaren därför ser jag ett liten fluffig hög. Vi förstår att det är en påkörd katt och vänder för att åka tillbaka. Efter att ha ställt bilen så att ingen kan köra på katten igen så försöker vi få tag i djurambulansen då katten är svårt skadad men lever. Inget svar. Vi försöker knacka på husen omkring för att se om de vet var katten bor samt för att låna en handduk att ta katten i. Vi bestämmer oss för att vi inte kan vänta längre och måste köra katten till Bagarmossens djursjukhus. Då har Henrik turen att ringa på hos några som själva har katter och känner den skadade kattens familj. Samtidigt som vi gör oss och katten klara för att åka till djursjukhuset så får mamman i familjen, vars hus vi ringde på, tag i kattens matte och husse. De hämtar sin bil och möter oss för att åka till Bagarmossen.

Jag kan inte hjälpa att jag blir fruktansvärt arg. Hur kan man köra på en oskyldig katt och lämna den att dö? Jag skäms över mina medmänniskor. Ska det krävas att det måste komma förbi en människa som själv vet hur det är att förlora ett kärt husdjur och som framförallt har någon form av samvete?! Den som körde på katten är inte värd vatten i mina ögon.

Vi hoppas verkligen att Grolle, som den lille killen heter, klarar sig med hjälp av veterinärerna på Bagarmossen.

Helgen går i rasande fart

Knappt har vi börjat varva ner och få krafterna tillbaka förren helgen är slut. Vi hann väl inte göra några stora insatser denna helg, men vilan var väl så behövd. Idag blev det dock lite klövjning för Dustin i regnet. Därefter bar det av till Uppsala för Vit herdehundklubbens årsmöte. Kul att se vilka som var engagerade samt se vad som står inför framtiden. Förhoppningsvis kommer väl rasen till slut gå med i SBK, vilket är min och Henriks stora förhoppning. I övrigt var det väldigt trevligt att hälsa på Annicka och Bella som var på mötet. Dustin fick även han hälsa på dem efter mötet och han blev så glad så. Nu ska vi njuta av de sista skälvande minuterna av helgen, för imorgon börjar svängen igen.

Älskade Zeke

Det är nu lite mer än ett år sedan vi fick ta bort vår lilla Zeke. Den 26:e februari 2007 var jag tvungen att under operation ta bort Zeke då hans leder och höfter var i så dåligt skick att jag var rädd att han skulle ha ständiga smärtor. Zeke var den första hunden som jag haft från valp och var hett efterlängtad. Det var det värsta och samtidigt självklaraste beslutet jag tagit när jag bad veterinären att inte väcka honom ur narkosen. Min lilla älskling blev 11 månader.

Jag visste från sekunden jag såg honom dyblöt i en handduk hos uppfödaren att han skulle följa med mig hem. Från sekunden han bet mig i näsan älskade jag honom. Alla hans härliga pussar gjorde mig full av glädje och harmoni. Stunderna av lek och bus drev bort molnen från min himmel. Han var min lille prins och kommer alltid förbli. Jag glömmer aldrig min älskade vän, beskyddare, bebis, hund. Finns det en himmel så vaktar han och Kasper mig som två små skyddsänglar som försöker pussa bort mina tårar och skäller på Dustin när han ger mig gråa hår. Men jag ska inte gråta, för Zeke hade velat att jag tänkte på honom som han tänkte på mig - med obeskrivlig glädje. Han hade velat att jag skulle ge all den kärlek han aldrig hann få till Dustin och leva vidare.

Zeke är älskad och saknad.

Lång tystnad...

Här har det tyvärr inte varit mycket aktivitet på länge. Har haft fullt upp med väldigt tung belastning på alla fronter.

Min psykologutbildning är inne på en av de tyngsta perioderna och kräver mycket närvaro samt läsande. Dustin har därför blivit en stadig gäst på institutionen och gräsmattorna utanför föreläsningssalarna har blivit vår träningsplan. Dock kan jag se denna förändring som en stor fördel. Dustin har nämligen vant sig vid mycket liv och rörelse, såsom cyklar, barn, oljud och studenter som vill klappa honom. Han är nu van vid att ligga och vänta när matte måste tala med kurskamrater eller ordna annat studierelaterat.

Instruktörsutbildningen går mot sitt slut och de avslutande uppgifterna är allt annat än lätta. Bland annat ska examensarbete, klickeruppgifter och praktik avslutas. Men snart är jag diplomerad instruktör så jag ser med förväntan fram emot den närmaste tiden.

Träningen med Dustin fortsätter om än mindre fritt på grund av extremt tidiga morgnar samt inrutade dagar. Vi har avslutat Hundmöteskursen för Eva, vilket var en av de största händelserna för oss. Dustin och jag utvecklades enormt under denna tid och jag ska redogöra närmare för upplevelsen senare. Vi kör på med det vanliga och har ökat på lydnadsträningen ytterligare. Fysträningen går även bra med löpning och klövjning. Dock har det blivit en aning mindre då jag skadat foten igen och under en period knappt kunnat gå.

Förutom allt detta har det även varit fullt upp på ytterligare sätt, men det berättar jag om senare.

Nu ska vi i alla fall åka och hämta husse för en lugn hemmakväll. Dock lär jag väl somna tidigt i och med att uppstigning numera är mellan fyra och fem på morgonen. Vad gör man inte för det man brinner för.