Ibland skäms jag över att vara människa

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur bra träningen gått idag och allt roligt vi hittat på, men saker och ting blir ibland inte som man tänkt sig.

I kväll när vi var på väg med bilen för att handla mat efter mitt möte med praktikgruppen på instruktörsutbildningen så hände något som fick mig djupt ledsen. På väg genom kvarteret ser jag något som reflekterar bilens ljuslyktor, som ett reflexhalsband, och när Henrik tar ut en ordentlig sväng från trottoaren därför ser jag ett liten fluffig hög. Vi förstår att det är en påkörd katt och vänder för att åka tillbaka. Efter att ha ställt bilen så att ingen kan köra på katten igen så försöker vi få tag i djurambulansen då katten är svårt skadad men lever. Inget svar. Vi försöker knacka på husen omkring för att se om de vet var katten bor samt för att låna en handduk att ta katten i. Vi bestämmer oss för att vi inte kan vänta längre och måste köra katten till Bagarmossens djursjukhus. Då har Henrik turen att ringa på hos några som själva har katter och känner den skadade kattens familj. Samtidigt som vi gör oss och katten klara för att åka till djursjukhuset så får mamman i familjen, vars hus vi ringde på, tag i kattens matte och husse. De hämtar sin bil och möter oss för att åka till Bagarmossen.

Jag kan inte hjälpa att jag blir fruktansvärt arg. Hur kan man köra på en oskyldig katt och lämna den att dö? Jag skäms över mina medmänniskor. Ska det krävas att det måste komma förbi en människa som själv vet hur det är att förlora ett kärt husdjur och som framförallt har någon form av samvete?! Den som körde på katten är inte värd vatten i mina ögon.

Vi hoppas verkligen att Grolle, som den lille killen heter, klarar sig med hjälp av veterinärerna på Bagarmossen.